trubbelbubbel

Känns så hemskt då jag tänker på vad som hände..
Allt som krossades till tusen bitar på en bråk dels sekund.
När mörkret omfamnar livet på det viset ser man inget annat än
De krossade drömmar man en gång haft.
När livet passerar i revy och allt man gjort är

*ingenting*

Varför ska det va så svårt att leva sitt enda liv?´
Kanske finns det just då så mycket splitter av avsky och hat mot dej själv
att du inte står ut, Står inte ut att se sej själv i spegeln och tänka dessa
själv diskriminerande tankar varje dag..

Men när började allt detta?
När bestämde jag mej för att jag inte är värd livet?

Att jag inte är någon alls, bara en skugga som stryker omkring
Ingen ser mej jag bara finns till för ingen nytta?
När började jag känna så?

Vet att det finns många tänkbara tillfällen
Eller kanske är det allt sammans som fått mej att inse att livet
Bara ger en massa lidande.

Men Allt det där Goda i mitt liv då?
Ja det finns ju många studer då jag njutit av att vara jag..
Många fina minnen som jag aldrig vill ändra på..
Finns så otroligt vackra människor som gör mitt mörka liv Ljust.

Men det är som om mörkret fastnar i min själv och aldrig släpper taget.
Det bara ligger där som ett litet frö och gror och väntar på att blomma ut.
Och när ljuset kommer vill den bara växa mer och mer..

Jag hatar att jag är som jag är!
Hatar att behöva ligga skräckslagen för mej själv.
Nånstanns känns det som om jag förtjänar att må dåligt.
Det har blivit endel av allt som finns..

(Give me the drug and i will survive)